Fredagsetappen startades som 63:e ekipage i vår klass och vi lämnade Trollhättan med avancemangssug i kroppen. Den första sträckan kördes i sömnen, vet inte vilken dröm föraren längtade kvar i, riktigt vaken var han inte i alla fall. Jaja, nästa satsar vi! Det gjorde vi men det gick inte hundra där heller.
Nästa lossnade det rejält... Undan gick det och rätt vad det var så hade jag ett träd framför mig. I rasande fart närmade det sig motorhuven. Nu hade Peter vaknat så det blev en rattvridning som heter duga och vi strök stammen med vänster(!)sidan, sladdade över en gräsplätt och dekorerade bilen med lite ATA-band innan vi drog vidare. *pust*
Som de flesta redan vet så är jag inte överförtjust i onotade tävlingar, det finns allt för mycket tid att se allt omkring. Redan på torsdagen fick jag tillsägelse om att sluta bromsa och gasa, Peter tyckte det var lite irriterande att se i ögonvrån. Dessutom påstår han att jag bromsar för tidigt! Va? Det är väl inte så konstigt, jag har ju aldrig kört bilskrället :-)
Nu hade vi fått upp farten ordentligt och till uppehållet hade vi plockat 10-11 placeringar. Fortsättningen gick också bra och på den långa 19-kilometarn var det drömläge. Inte en miss. Precis när jag började förbereda mig för att klocka av så rusade det ut folk och viftade med SOS-skylt. Något hade hänt.
När vi stannade stod redan flera tävlingsbilar där. Peter gick ut och kollade läget i bilen (det hade andra redan också gjort, naturligtvis) och sedan fick vi tillåtelse att åka mot mål. Finns ingen anledning att blockera i onödan när det redan fanns folk på plats. Det känns i magen när det händer olyckor, man får sig en tankeställare. Då spelar inga bästatider nån större roll.
Dagen avslutades på Färjestadstravet och inför lördagen var vi startande 51.
 |
En sitter redan på plats och väntar spänt på start En annan går omkring och minglar |
 |
Starten går och dammet yr |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vore kul om du lämnade en kommentar :-)